josefinssåkalladeliv

Jag kan inte riktigt förstå att du är borta.
Aldrig någonsin kommer jag att få se dig igen.

Allt vi en gång delat.
Du skrev till mig och frågade vad jag skulle svara om du sa att du älskade mig.
Att du sårade mig alla de där gångerna. Att du förtvivlat försökte få min mamma att tycka bra om dig. Att jag älskade ditt fula skratt. Att vi rymde du och jag. Att jag var så blåögd. Jag trodde att det skulle ordna sig för dig. Att det skulle bli bra. Jag trodde inte att det kunde bli värre än det var då.

Även fast du sårade många, och mig så många gånger, delade vi något.
Vi älskade varandra och drev varandra till vansinne. Som den där gången vi bråkade och du fick behärska dig för att inte slå mig. Som den där gången du bönföll mig att slå dig. Eller som alla de gångerna när vi började skratta mitt i de intensivaste bråken.

Jag var sexton och störtkär, du var nitton och coolast i världen.

Det var länge sedan nu. Vi träffades inte en enda gång efter att det verkligen tog slut.
Vårt förhållande var destruktivt och när passionen tog slut stod vi inte längre ut med varandra. Jag var iallafall tvungen att gå vidare. Nu är allt bara ett minne i mitt huvud och du är borta för alltid.

Jag kan bara inte riktigt förstå det.