josefinssåkalladeliv

Det här med tro är en komplex sak.

Tron på en högre makt.

Det är så främmande för mig.
   Jag har aldrig förstått hur man kan förlita sig på något så abstrakt.


Jag är kanske fördomsfull,
men det verkar lite ansvarslöst (Hatar det ordet, men i detta fallet är det ett bra ord.) att tro på att någon form av högre makt ska ordna upp ens liv. Eller ge kraft åt en så att man kan komma dit man vill.

Det är lite fantastiskt med människor som det faktiskt fungerar för, men tar de då åt sig äran, eller tackar de allt den högre makten för?

Jag känner och tycker att jag är bra.
Jag vill kunna vara stolt över det jag gjort och den jag är utan att någon ska slå en på fingrarna för det och säga att det är en dödssynd.


Palla leva i synd!

Och med det menar jag;
Vem orkar leva med bördan att man alltid gjort fel?

Jag vill vara den bästa jag som jag kan bli.
   Och vara sjukt stolt över det!

Ska då någon form av gud hänga över ens samvete och säga:
-Nej nej, Josefin. Du är inte förmer än någon annan!

Det funkar inte.
   Jag är exceptionell!

Precis som min fina familj och mina fina vänner.
   Jag skulle aldrig vilja byta ut er mot någon som inte är förmer än någon annan!
   Varenda en av er är fabulous!


Jag kanske överdriver.
De flesta i dagens samhälle är nog inte religiösa på detta sättet längre.

Men vad jag menar är att ingen kan ändra på ditt liv förutom du själv.

Med vilja kan du åstadkomma allt.

Men du måste göra det.
   Och när du gjort det är det du som är fantastisk.
   Det är du som har tagit dig dit du vill.

Kanske är jag då också troende.
   Troende på viljan och passionen.