josefinssåkalladeliv

Åh vad denna dagen kan dra åt helvete!

Allting börjar med att jag går upp och ska gå ut med finaste hunden, som jag passar i två veckor medans brorsan e på semester.
Jag tittar ut.
   Och som vanligt när jag passar den älskade hunden så regnar det ute.
Underbart tänker jag.
Särskilt som detta är fjärde dagen jag är dungsyr om fötterna varje gång vi har varit ute och gått.
   Kanske borde ha sådana blåa platskydd för skorna?
   Ni vet såna som man hade en gång i tiden på typ vårdcentralen och bodagarna. 
   Dessa är de ställena jag träffat på dessa härliga plastöverdrag.

Nåväl.
Jag går ut i regnet och fram till bilen då jag bestämt mig för att ta med Skrållan(underbaraste hunden) ut till skogen och gå en långrunda.

Väl framme ser jag en blöt trasa på framrutan.
   Parkeringsböter.
   Underbart!

Jag tar in trasan och bestämmer mig för att inte tänka mer på det som redan har hänt.
   Fine, tänker jag. Nu kör vi hunden!

Ser att jag måste tanka så jag kör bort till Get-macken för att fylla på.
   Alla pumparna är upptagna, och jag ställer mig bakom en ultralångsam/sadistisk man. 

En annan pump blir ledig fortare eftersom han inte tankar en droppe i taget, och jag backar bak för att ställa mig där istället.
   Då kommer nån osnuten unge från ingenstans och snor pumpen precis när jag ska köra fram.
   Vid det här laget har den första pumpen blivit färdig och jag får köra dit igen. 

Jag blänger surt på den osnutna ungen men han tror att jag tycker han e snygg och gasar till så det pyser i hans fula bil innan han kör iväg.
Jag får lust att hytta med näven men kommer på att jag inte är tillräckligt gammal för det.
   Jag tankar min bil och kör vidare.

Väl framme så hinner vi komma hundra meter innan himlen öppnar sig som i The Truman Show och man bara känner att livet inte kunde bli bättre.
   Vi går sex kilometer i ösregn och kommer tillbaka blöta ända in till själen.

Hem, duscha, sedan köra Angeliqa till en håla (som är ännu mer håla än den jag kallar mitt hem).
   Detta var dock dagens höjdpunkt.

Inte för att jag fick se tvättäkta hillbillies och inte för att jag fick gå på den lokala Ica-affären vars utbud bestod av toapapper och wienerbröd. (När man googlar wienerbröd får man upp en bild på Lillie och Sussie. Det tyckte jag var roligt.)
   Nej utan för att en pratstund med härliga vänner är helt underbara och värt så sjukt mycket.
   Särskilt en sån här dag.

Jag kommer hem och lägger mig utslagen på soffan.
Somnar till Antikdeckarna (förståeligt) och vaknar av att mamma ringer.
   Är nära på att svara "Första andre tredje.. SÅLD!".

Dags att gå ut med älskade hunden igen.
   Nu regnar det inte så mycket.

När vi kommer ut ur skogen öppnar sig dock himlen på nytt.
Som för att påminna mig om att jag var på dåligt humör innan.

På vägen hem hostar och hackar bilen mer än vanligt, då den inte heller gillar regn.
   En massa ungdomar är ute och undrar vad i helvete jag håller på med.
   Jag undrar vad i helvete bilen håller på med.

Ingen parkeringsplats. 
(Vilket var en bidragande faktor till parkeringsboten eftersom jag tvingades stå på en tidbegränsad plats, något som jag inte hade en tanke på i morse.)
   Jag kör runt skitsur och hittar till slut en längre bort.

Jag går ut och drämmer igen bildörren.
En bit av dörren ramlar av.

Inuti ser jag mig själv lägga mig ner på gatan och böla.

Jag tar Skrållan och berömmer henne för att hon går fint.
   Jag är tacksam för att hon är helt underbar när det tydligen är JävlasmedJosse-dagen.

Jag kommer hem och ska torka av Skrållan med en handduk, som jag hängt över dörren för att torka, efter senaste gången vi var ute i ösregn.

När jag tar ner handduken drösslar det grus över alla mina rena kläder.

Jag stampar i golvet.

Fast klockan är över tio.