Vad skulle jag göra utan dig Emelie?
Jag fick ett jobb. Ett bra jobb. Men inte ett bra jobb för mig som inte har tid att vänta på en lön som kanske kommer. Jag jobbade tio timmar om dagen utan att få en enda peso för besväret. Jag var tvungen att leta vidare.
Då fick jag ett annat jobb en dag senare! Ett halvt kvarter från där vi bor. Jag skulle jobba fyra kvällar i veckan. Perfekt tänkte jag, äntligen går det åt rätt håll! Jag gjorde mitt jobb och folk gillade mig. Det gick bra!
Helt plötsligt blir jag hemskickad utan lön med beskedet att komma nästa dag. Nästa dag blir jag hemskickad direkt med beskedet att jag skulle bli uppringd. Detta händer aldrig. Jag får inte tag på människan hur ofta jag är där och frågar. Ingen kan säga någonting till mig. Jag mejlar men får inget svar. Emelie övertalar mig att gå dit båda två och ta en drink, för att visa att jag faktiskt inte bryr mig och har bättre saker för mig. En full man kommer fram till oss och frågar om inte jag jobbar här? Jo säger jag, i två dagar. När servitrisen kommer frågar han henne hur ofta dom byter på människorna där igentligen. Hon svarar "Ja tom den här tjejen jobbade hos oss en gång". Jobbade. En gång. Det var den bekräftelsen jag fick på att jag hade fått sparken. Ingenting om varför. Jag har fortfarande inte fått prata med chefen.
För att få lite grädde på moset så har jag även lyckats bli av med Emelies telefon. Min mobil har lagt av. Så jag fick låna Emelies extra-mobil. Jag lyckats bli av med den på två dagar. Jag är så innerligt förbannad på mig själv.
Allt gick så bra. Känns som värsta kraschen.
Men som Emelie sa angående den här märkliga jobb-händelsen, lätt fånget-lätt förgånget.
Det behöver faktiskt inte vara mig det är grova fel på.
Idag har jag skickat ett mejl och frågat om det finns någon möjlighet att börja plugga på distans redan nu. Min plan är ju att börja plugga när jag kommer hem. Men finns det möjlighet att börja redan nu underlättar det min situation rejält.
Jag får se hur jag gör med jobb annars. Jag klarar mig, det gör jag alltid.
Vad som än händer så är jag hundratusen erfarenheter rikare när jag kommer hem. Att åka hit har varit ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv! Jag har träffat så många människor och upplevt så mycket. Jag har fått lära mig mer om kulturen här, och det var en av de saker som stod högst upp på min lista över vad jag ville ta del av här. Jag har fått upp ögonen för att resa. Men jag kan också se och uppskatta bra saker med Sverige (Ahlgrens Bilar! Haha!). Mexico är verkligen annorlunda och Playa del Carmen har en väldigt avslappnad livsstil. Att bo så här nära havet, det är livet för mig. Att kunna komma ner till havet och känna friheten när man vill, det kommer nog vara det värsta att lämna! En ensam strand på kvällen, en ljummen bris. Vattnet som är behagligt dygnet runt. Ca 27 grader. Stjärnklar himmel. Ljudet av lugna vågor som slår mot den vita stranden. Här är så vackert så det går inte att beskriva för att göra det rättvisa.
Då fick jag ett annat jobb en dag senare! Ett halvt kvarter från där vi bor. Jag skulle jobba fyra kvällar i veckan. Perfekt tänkte jag, äntligen går det åt rätt håll! Jag gjorde mitt jobb och folk gillade mig. Det gick bra!
Helt plötsligt blir jag hemskickad utan lön med beskedet att komma nästa dag. Nästa dag blir jag hemskickad direkt med beskedet att jag skulle bli uppringd. Detta händer aldrig. Jag får inte tag på människan hur ofta jag är där och frågar. Ingen kan säga någonting till mig. Jag mejlar men får inget svar. Emelie övertalar mig att gå dit båda två och ta en drink, för att visa att jag faktiskt inte bryr mig och har bättre saker för mig. En full man kommer fram till oss och frågar om inte jag jobbar här? Jo säger jag, i två dagar. När servitrisen kommer frågar han henne hur ofta dom byter på människorna där igentligen. Hon svarar "Ja tom den här tjejen jobbade hos oss en gång". Jobbade. En gång. Det var den bekräftelsen jag fick på att jag hade fått sparken. Ingenting om varför. Jag har fortfarande inte fått prata med chefen.
För att få lite grädde på moset så har jag även lyckats bli av med Emelies telefon. Min mobil har lagt av. Så jag fick låna Emelies extra-mobil. Jag lyckats bli av med den på två dagar. Jag är så innerligt förbannad på mig själv.
Allt gick så bra. Känns som värsta kraschen.
Men som Emelie sa angående den här märkliga jobb-händelsen, lätt fånget-lätt förgånget.
Det behöver faktiskt inte vara mig det är grova fel på.
Idag har jag skickat ett mejl och frågat om det finns någon möjlighet att börja plugga på distans redan nu. Min plan är ju att börja plugga när jag kommer hem. Men finns det möjlighet att börja redan nu underlättar det min situation rejält.
Jag får se hur jag gör med jobb annars. Jag klarar mig, det gör jag alltid.
Vad som än händer så är jag hundratusen erfarenheter rikare när jag kommer hem. Att åka hit har varit ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv! Jag har träffat så många människor och upplevt så mycket. Jag har fått lära mig mer om kulturen här, och det var en av de saker som stod högst upp på min lista över vad jag ville ta del av här. Jag har fått upp ögonen för att resa. Men jag kan också se och uppskatta bra saker med Sverige (Ahlgrens Bilar! Haha!). Mexico är verkligen annorlunda och Playa del Carmen har en väldigt avslappnad livsstil. Att bo så här nära havet, det är livet för mig. Att kunna komma ner till havet och känna friheten när man vill, det kommer nog vara det värsta att lämna! En ensam strand på kvällen, en ljummen bris. Vattnet som är behagligt dygnet runt. Ca 27 grader. Stjärnklar himmel. Ljudet av lugna vågor som slår mot den vita stranden. Här är så vackert så det går inte att beskriva för att göra det rättvisa.
Kommentarer
Trackback
