josefinssåkalladeliv

Längtar hem. Längtar inte hem. Vill aldrig åka hem. Vill åka hem nu. Nu direkt. Älskar Mexico, älskar människorna. Älskar naturen, HAVET! Avskyr Mexico, avskyr klass-skillnaderna, husen, lukten. Älskar nya möten, avskyr turisterna. Älskar amerikanarna, avskyr amerikanarna. Älskar hundarna som finns överallt. Fäller en tår för hundarna som finns överallt som jag inte kan göra ett enda skit för.

Är ensam, så ensam. Inser att jag alltid känt mig ensam. Oavsett hur många människor jag har omkring mig. Oavsett hur mycket jag går ut, eller inte gör det, så är jag ensam. Inser att det sitter i mitt huvud. Inser att jag gillar ensamheten, att jag söker mig till den. Problemet är att jag inte vet hur jag tar mig ut ur den när jag har tröttnat på den. När jag är redo att insupa nya möten. När jag är redo att lämna mitt näste en stund. Var sitter öppningen på mitt näste?

Vill bryta mig loss från mig själv, vara någon annan. En sån där allt faller naturligt. En sån där människa som vet vad denne vill, beslutsam och målinriktad. Som jag ser det är jag också beslutsam, passionerad -Tills jag tröttnar. Tills något nytt fastnar för mitt intresse.

Kanske är jag en utmärkt grubblare. Kanske borde jag bli filosof? Eller så är det bara en bortförklaring till att jag inte kan bestämma mig.

Jag vägrar att nöja mig med att spika sängar eller vända hamburgare. Det är en utmärkt lösning ett par månader. Jag älskar att jobba i fabriken på sommaren och tjäna en massa pengar. Men vad ska man göra resten av året?

Resa lite, plugga lite. Det är nog en ganska bra idé för en sådan som jag. Förhoppningsvis faller bitarna på plats under tiden. Känns bara som att man förväntas att vara utexaminerad, fått sitt drömjobb, veta var man vill bo, äga en egen lägenhet innan man är 25. Och just det. Under tiden ska man ha hittat sitt livs kärlek, som vill precis samma saker som du vill.

Follow threw -Nej tack, det är bra så.