josefinssåkalladeliv

(Det har börjat spöka igen.
Mitt minne väljer att ha storstädning vid de mest bisarra tillfällen.

Jag orkar inte med flashbacks. Mitt liv har gått vidare. Jag har gått vidare. Jag kan inte förstå att du lever vidare som att ingenting har hänt. Du träffar nya människor som inte vet allt om dig. De bildar sig en annan uppfatting. Du får dom dit du vill. Och dit du vill är alltid samma sak. Tyck synd om mig! Du är tragisk. Du är patetisk. Och därmed har du återigen fått mig dit du vill. Jag äcklas.

Vad vill detta mig? Har det inte orsakat tillräckligt mycket smärta?)

---

Jag vetefasen vad jag ska skriva idag igentligen.


Jag grubblar när jag är ensam, och är säkert ganska ytlig när jag är bland folk.
Kontrasterna är stora, men det är nog så jag vill ha det.

Jag sitter i mörkret.
Mitt i natten.
Och fullständigt begraver mig i vemod.

En ensam tyst stad. Bara vinden hörs sucka mellan husen.
Det är då jag längtar till havet.
Det är då jag vill stå ute på däck mitt i natten på en stor öde färja och titta ut över det svarta havet.

Det är på natten allt känns möjligt.
Det är då du kan drömma dig bort i gränslandet mellan sömnlöshet,dröm och verklighet och gömma dig i ett varmt dunkel.

Det är ljuset, inte mörkret som skrämmer mig.
I ljuset kan du inte komma undan.
Allt är påtagligt och verkligt.
Alla konturer är skarpa.

Undrar om det är därför som jag vägrar att skaffa linser och bara sover ett par timmar per natt...

Så att dagen åtminstone blir lite suddig och oskarp.

Jag vill inte se klart.
Jag vill inte upptäcka något som jag inte är redo att upptäcka än.
Jag vill inte förstå.