josefinssåkalladeliv

Idag tänkte jag skriva ett tråkigt inlägg.

Nu har jag ju faktiskt varit himmelens skoj ett tag, och jag vill ju inte att ni ska bli bortskämda med min förträffliga humor/brist på sådan.

Okej, vad är då det tråkigaste som finns att höra någon berätta om...?

En sak som kommer högt upp på listan är andras drömmar!

Så därför tänkte jag berätta om min dröm.

Såhär var det då.

Jag har jobbat sex dagar denna veckan och sovit minimalt. 

(Minimalerna var för övrigt det enda bra svenska kyrkan har gjort, och det skojsiga hade ingenting med denhäringa "gud" att göra. Nåväl, tillbaka till historieberättandet.)

När man sover en sisådär 4-6timmar per natt (jag behöver så många som möjligt. Klart att tolv timmars sömn är rimligt?) så blir man lite lätt hängig, förvirrad och desorienterad.
   Man blir lätt sjuk och linjen mellan sömn, fantasi och verklighet är inte lika skarp som vanligt.
Jag var täppt i näsan och lite allmänt snurrig.

På natten drömmer jag att jag ska göra en massa trixande, volter och dyl, i en stuga mitt ute i ingenstans. Omgivningen blir sjukt imponerade men jag börjar få panik när jag inser att jag inte kan sluta snurra(!).
Jag ropar: "Jag gör ingenting! Jag är besatt!"
Det börjar bli svårt att andas eftersom anden/vålnaden/djävulen/hin håle/Ika i rutan tar över mig mer och mer.
Nu hänger jag bara uppochner i luften och försöker gripa tag i något.
   Då vaknar jag.
Jag kan fortfarande inte andas och får panik.
"Shit jag är verkligen besatt!" tänker jag, och börjar ringa till folk klockan tre på natten.

Till slut svarar Angeliqa och undrar vad fan det är frågan om.
"Visst är jag inte besatt?" frågar jag henne.
Hon svarar trött, "Nej Josse, ta ett glas vatten och gå och lägg dig."

Jag går och hämtar Emelies katt i vardagsrummet som även han undrar vad fan det är frågan om.
Jag lägger honom bredvid mig men måste vända mig om eftersom jag tycker att han stirrar konstigt på mig.

Jag vet att jag är lite sjuk i huvudet, men det är väl lika bra det.