josefinssåkalladeliv

Idag har jag varit i Helsingborg och tittat till brorsans läskiga katter. De var inte så jätteläskiga när man var själv och saknade Manson.
Mr Manson är då vår underbara katt som försvann för ett par månader (en evighet) sen.
Jag tyckte fasen inte om honom i början! Men han charmade oss alla, även om det tog ett tag längre för mig som inte har så mycket till övers för katter.
Han brydde sig inte om jag inte kelade honom. Men han hade inget emot om jag gjorde det. Han blev aldrig arg och man kunde klappa honom som en hund. Han var inte så ömtålig. Han kom från ingenstans och stannade hos oss nästan två år. En dag var han bara borta, lika plötsligt som när han kom. Vi letade, vi kallade, vi har inte ens slutat hoppas än. Jag intalar mig själv att skärpa mig. Det var en katt! Den kom och gick när den ville. Jag visste att han inte skulle finnas för evigt. Men jag trodde det skulle vara längre. Jag trodde att han skulle dö när han var gammal, eller åtminstone skulle vi veta när det hände. Det är inte så att jag har gråtit, men jag får tårar i ögonen när jag skriver det här och det gör ont när jag tror att han har kommit tillbaka och jag inser att så inte är fallet.