josefinssåkalladeliv

Gosh! Jag har jobbat hela dan! Det är kämpigt just nu. Nytt jobb, nya rutiner. Vilket innebär inga rutiner. Stress, stress, stress. Så kan man sammanfatta min jobbsituation just nu. Kommer det bli mindre stressigt? Absolut inte. Men jag kommer att kunna hantera det. När jag har lärt mig mitt jobb. Förhoppningsvis inom en överskådlig framtid. Det är motigt att börja på ny kula. Att vara ny. Igen.

Min söta, underbara syster. Vad jag saknar dig! Jag är trött på att försöka övertala mig själv att saknaden jag känner innebär vuxenhet. Att vi inte kan vara tillsammans för alltid. Jag vill bara se dig, krama dig. Höra dig prata om dina issues, få dela med mig av mina. När vi blir vuxna och flyttar isär för gott så kan vi inte bo tre miljarder mil ifrån varandra iaf.

Detta är inget glatt, glittrigt inlägg. Det är just därför jag har dragit mig för att skriva i bloggen. För jag ville inte skriva om all ensamhet. Att jag bara jobbar och sover, hur intressant är det? Jag skulle kanske kunna komma på nåt, om jag verkligen anstränger mig, som intresserar er läsare lite mer. Men jag känner mig väldigt oengagerad i omvärlden just nu. Jag läser tidningen, jag ser på tv. Men det är inget som fastnar. Och hellre skriver jag ingenting alls, än att skriva någonting som känns falskt. Som inte alls speglar min vardag och vad som upptar mina tankar.

Men som många säkert vet så svänger mitt lilla humör lika snabbt som högrisk-aktier, så nästa inlägg kan lika gärna bli hur positivt som helst. Bara jag får tid och rum för att deppa och sura lite då och då, så ska ni se att den torra humorn och allt annat som är positivt med mig strax är tillbaka.

And in case I don´t see ya; good afternoon, good evening and good night!