josefinssåkalladeliv

Vill inte somna. Jag vill inte blunda och släppa taget. Oavsett om denna dagen har varit den bästa, värsta eller något där i mellan så vill jag inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vet vad jag har just nu. Jag vill inte släppa. Jag fångar dagen. Resten av stan sover. De är just nu i drömmarnas land och bryr sig inte om skarven mellan idag och imorgon. Carpe diem! vill jag skrika. Carpe fucking diem! Hjälp mig här innan tiden äter upp denna dagen och natten! Men jag är vuxen nu. Det är dags att sova. Så det är bara att låta tiden äta och blunda så hårt så att det känns som att man sover.

 

Jag har träffat den mest underbara, fantastiska, bästaste mannen i hela vida världen. Vi har det toppen och jag har inte känt, inte ens lite, att jag har velat dela med mig av mina tankar till någon annan än mig själv. Men nu känner jag att jag börjar sakna mitt lilla bloggande. Mitt nästa inlägg är kanske inte världens pepp, men å andra sidan har varken jag eller mina finaste nära varit sådär äckligt glada eller überpepp så jag räknar med att jag kommer undan med det. "Sträcka ut tungan smiley för jag vet inte hur jag annars ska förmedla känslan", jodå, hon är inte född med rätt nationalencyklopedi i mun om man säger så.

Puss på er!