My loved ones

Jag har längtat så mycket efter att få träffa er. Det har inte gått en dag på 99 dagar utan att jag har tänkt på er. Jag har varit med om så mycket. Jag har så mycket att berätta.
Att sammanfatta nästan fyra månaders händelser i en mening går dock inte.
Jag har varit på andra sidan jorden på mitt livs äventyr men samtalsämnena på min välkomstmiddag gjorde mig så fruktansvärt chockad. Jag fick avbryta för att försöka säga någonting om min resa, för att upptäcka att det inte var någon som lyssnade på det jag hade att säga. Jag trodde att det skulle bli mycket uppmärksamhet på mig, resor Mexiko...
Istället satt jag tyst i ett myller av röster, vars inga var riktade mot mig. Jag tror aldrig att jag har känt mig så liten, bortglömd och osedd.
Jag är så fruktansvärt besviken. Ni betyder så mycket för mig. Men jag känner att jag har förlorat er. Eller så har ni förlorat mig. För det var den absolut sista gången jag tillåter mig själv att bli så förbisedd. Jag har utveklats så himla mycket, synd att det inte var något som var intressant.
Är det någon som har synpunkter, vilket jag hoppas från botten av mitt hjärta, så får ni mejla eller kommentera. Mitt svenska sim-kort fungerar inte, och mitt mexikanska har ingen täckning. Om ni hade pratat med mig hade jag berättat det. Bland så mycket annat.

RSS 2.0