Natten min
Dry blog-season
Någon form av rubrik som säger nåt om innehållet i detta inlägg.
Tänk att det gått så lång tid sen jag skrev sist. Nu har det varit jul och allt.
Galet.
Jag fick påslakan, strykjärn och strykbräde. Jag hade inte kunnat vara mer nöjd.
Det är galet.
Och min chef tycker att jag är en ansvarsfull människa.
Tänk. Att det till slut skulle bli nån reda med mig.
(Sen tycker jag fortfarande att det är roligt att kasa på strumporna, historien om Illa-Maj och Killa-Maj är fortfarande en av de bästa som finns, och jag planerar mitt framtida slott i detalj när jag har tråkigt (-med hemliga gångar och allt).)
Okej. Jag vet. Den sista bilden har ingenting med någonting att göra. Men jag tyckte att den var söt. Och sen så kan det hända med ojämna mellanrum att jag säger eller gör något som inte har någon som helst relevans till någonting. Som till exempel gaffeltruck.
Då jag var en annan.
Aldrig någonsin kommer jag att få se dig igen.
Allt vi en gång delat.
Du skrev till mig och frågade vad jag skulle svara om du sa att du älskade mig.
Att du sårade mig alla de där gångerna. Att du förtvivlat försökte få min mamma att tycka bra om dig. Att jag älskade ditt fula skratt. Att vi rymde du och jag. Att jag var så blåögd. Jag trodde att det skulle ordna sig för dig. Att det skulle bli bra. Jag trodde inte att det kunde bli värre än det var då.
Även fast du sårade många, och mig så många gånger, delade vi något.
Vi älskade varandra och drev varandra till vansinne. Som den där gången vi bråkade och du fick behärska dig för att inte slå mig. Som den där gången du bönföll mig att slå dig. Eller som alla de gångerna när vi började skratta mitt i de intensivaste bråken.
Jag var sexton och störtkär, du var nitton och coolast i världen.
Det var länge sedan nu. Vi träffades inte en enda gång efter att det verkligen tog slut.
Vårt förhållande var destruktivt och när passionen tog slut stod vi inte längre ut med varandra. Jag var iallafall tvungen att gå vidare. Nu är allt bara ett minne i mitt huvud och du är borta för alltid.
Jag kan bara inte riktigt förstå det.
Vad är det frågan om?
Börjar bli trött på saker som sägs i förbifarten.
Nämen!
Det kan vara så att jag måste göra något annat istället för att blogga.
Typ något sånt där livsviktigt.
Som att bildgoogla vattensvin och lusläsa gårdagens tv-tablå.
(För att först bli upprymd sen irriterad när jag hittar något bra.)
Eller fundera på om inte nyhetsuppläsaren hade benan på andra sidan igår.
Det här inlägget måste vara oerhört tillfredsställande för alla mina bloggfans. Jag lider med er.
Nej det gör jag inte.
Återkommer vid ett senare tillfälle för mer frallebullebrödtext.
Puss på er!
(Vattensvin)Han
inte allt det som är honom idag.
Han var tvungen att lyssna på de vuxna,
fastän de inte visste vad dem sa.
Det han visste var fel.
Så fel.
Men han var rädd för att fråga varför.
Nu glittrar hans ögon igen.
Och ingen kan se
att han en gång var
en liten pojke som inte fanns.
Ett sånt där roligt inlägg.
Hej!
Allt bra?
Jodå, själv?
Jo det är bra.
Så. Att.
Så, då har vi avklarat den tråkiga hälsningsbiten och kan gå över till någon form av innehåll istället.
Brödtext.
Det låter roligt.
Jag lyssnar numera på radio hela dagarna på jobbet.
Idag var det bla temat; onödigt men ack så roligt.
Ett tips var att ett löparband uppochner skulle kunna användas som terrängfordon.
Fantastiskt roligt.
(Människan som uppfann den här måste ha överkonsumerat energidryck...)
Tittade på Americas Funniest Homevideos när ja o min kära sambo kom hem.
Helt underbart hur roligt det är när andra ramlar.
Den skadeglädjen. Den skadeglädjen.
Dock hade man kunnat vara utan programledarens "spexande" mellan klippen, samt inklippta ljudeffekter. 
Det är fruktansvärt.
Nej det blir som roligast när något händer som inte är förväntat. En av dagens ljusglimtar var en unge som hade fastnat med snöret till persiennen i blöjan. Ungen försökte gå framåt men såg mest ut som ett levande liftkort.
En rolig sak är när människor i det verkliga livet som snubblar inte låtsas om det.
Som när en riktig sur människa ramlar. Då skrattar jag så jag gråter.
Jag menar, hur befriande är det inte när man kan skratta istället för att vara så himmelens allvarlig?
Släpp loss lite svenssons!
För övrigt har det blivit en fix idé att jag inte kan säga: Jag ligger i soffan/Jag sitter framför teven/Jag kollar på teve.
Jag har sagt fel ett par gånger så jag tänker för mycket på det. Så VARENDA gång blir det fel.
"Jag ligger framför soffan."/Jag sitter i teven."/"Jag kollar på soffan." är det enda som kommer ur min mun.
Hur svårt kan det vara?
Rätt så verkar det som.
Rätt så.
(Den här bilden har ingen relevans till innehållet i texten förutom att den är oerhört rolig. Det räckte tyckte jag.)
Bonjour
Idag skulle jag på spinning. Men det blev inget med det för det var inställt. Pga regn.
Eller kanske pga för lite folk. Småstadsproblem.
Tjoho vilken härlig dag!
När jag blir stor ska jag bli störst.
I mitt slott.
Just nu har jag snöat in på att öppna ett café i Paris.
Ett sånt där mysigt där man hör fransk musik i bakgunden och människor går förbi med baguetter under armarna eller i väskorna. Där varje ord låter som en förförelse och menyn står med skrivstil på en svart tavla med krita.
Jag är kär i tanken.
Verkligheten är att jag troligen tittat på Amelie från Montmartre för många gånger.
Men vem bryr sig om verkligheten? Där har man inte sin egen filmmusik.
Jag ska fan skaffa mig min egen händelse-musik.
Och skaffa mig ett par solglasögon med rosa glas. Så det liksom blir ett rosa skimmer över tillvaron.
Au revoir!
Kort och gott.
Idag är jag sjukt trött och seg.
Efter en weekend i london gick taxin till flygplatsen kl 3.30 i natt. Så jag är lite mosig i huvudet.
Många trevligheter, en mycket bra resa kort och gott!
Imorgon börjar jag nytt jobb. Hoppas på att detta blir bra.
Ja, nej, jag har nog inte så himmelens mycket att tillägga för tillfället. Är inte så sugen på att skriva om allt vi gjorde i London, allt om det nya jobbet eller att bena i något överhuvudtaget faktiskt. Ni som träffar mig får ju höra allt ändå. Oerhört tradigt att skriva det här.
Så, en sammanfattning.
Allt är finemang.
Puss på er.
Bless your soul, you've got your head in the clouds
Jag.
Du.
Han
Hon.
Vi.
Ni.
De.
Dessa kallas personliga pronomen.
Så att ni tänker på det.
Ärtor ut.
En jävligt bra rubrik
Den som inte gapar mister ofta hela stycket.
Som man ligger får man bädda.
Bättre inga fåglar i skogen än en i handen.
Myror med brallor.
Det hade sett roligt ut.
Ett två tre fyra alla (snygga) byxor äro dyra.
Den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar.
(Eller ha kjol.)
Varför säger man skål när man dricker ur glas? (Eller vas.)
Varför heter det glasögon på svenska men ögonglas på engelska?
Alla fingrar heter något med finger.
Lillfinger, ringfinger, långfinger och pekfinger.
Förutom tummen.
Är det inte ett finger?
Och vad kallar man tå två och tre? Pek och lång-tå?
Det blir ju helt fel.
Om man inte pekar med den tån (svårt) och har en väldigt lång mitt-tå (läskigt).
Rygg i rågen & hår i vågorna.
Ett öra bakom räven.
Och så levde dom lyckliga i dagarna i dagarna.
http://www.youtube.com/watch?v=K4zBy6MCkms
Vart bor du lilla råtta? Radio edit. Vart bor du lilla råtta? Directors cut.
I en hatt. Jag vill dansa i en hatt.
Vad gör du klockan åtta? Vad gör du klockan åtta?
Jagar katt. Har jag berättat om när Jörgen jagar katt?
Hur många ungar har du? Hur många ungar har du?
Sjuttiotvå. Jag ser sjuttiotvå av dig just nu.
Hur mår din gamle fader? Vad gör din gamle fader?
Si och så. När jag gör si ser jag sjuttio och när jag gör så ser jag två.
Råttans kändisskap steg honom åt huvudet,
han var för det mesta så påverkad att det inte gick att prata med honom.
Jag har inget vettigt att säga. Så därför tillägger jag lite ovettigt nonsens istället.
Feel free to do the tjernobyl-hare, the crazy-dance eller varför inte moshpita sällskapet vid frukostbordet?
Someone like you
Nevermind I'll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don't forget me I beg
I remember you said:-
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead"
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.
Livet. Den ständiga förvirringen.
och på att inte veta.
Jag vet inte vem jag är eller vart jag är påväg.
Det enda jag känner så starkt
är att jag vill mer.
Jag förstår bara inte hur.
Jag vill vara oberoende och självständig.
Men kanske är det dags att inse att vi ibland behöver en guide på vägen för att komma dit vi vill.
Det betyder inte att någon annan ska ta oss dit.
Kanske börjar det klarna för mig.
Ingen har någon karta för mitt liv.
Men de som varit på de platser jag hoppas komma fram till,
kanske kan berätta något om vägen dit.
Det här är en tjugotusenkronorslampa folks!!
